Kontakt
Kontakt
Kontakt

Bakterier och parasiter

Anaplasma (Human granulocytär anaplasmos)

(kallades tidigare Ehrlichios eller fästingfeber)

Patogen

Anaplasma orsakas av Anaplasma phagocytophilum, en gramnegativ bakterie
som lever inuti vita blodkroppar (granulocyter).

Sjukdomen sprids via fästingbett och förekommer i samma områden som Borrelia. Den kan drabba både människor och djur – särskilt hund, häst och nötboskap. Eftersom symtomen ofta är ospecifika upptäcks endast en liten andel av fallen.

Vanligen 1–4 veckor efter fästingbettet.

• Feber och frossa
• Huvud- och muskelvärk
• Trötthet och sjukdomskänsla
• Nattliga svettningar
• Illamående, buksmärtor eller diarré
• Ibland hosta, förvirring eller neurologiska symtom
• Allvarliga fall kan leda till lunginflammation, njursvikt eller
medvetandepåverkan

Sjukdomen är svår att diagnosticera enbart kliniskt. Antikroppar kan påvisas efter 1–2 veckor, men tester kan vara negativa tidigt i förloppet. Utomlands används även DNA-baserade tester (PCR eller EliSpot).

Antibiotika används, ofta med god effekt.

Dubbelinfektion med Borrelia är rapporterad, och även om många fall är lindriga
eller självläkande finns risk för allvarlig sjukdom hos personer med nedsatt
immunförsvar

Neoehrlichia mikurensis

(uttalas ”neo-erlikia”) – en nyare fästingburen bakterieinfektion

Patogen

Candidatus Neoehrlichia mikurensis är en gramnegativ, intracellulär bakterie som
tillhör samma familj som Anaplasma och Ehrlichia. Den växer inuti kroppens
celler, främst i blodkärlens endotel.

Sjukdomen sprids via fästingbett. Omkring 9 % av svenska fästingar bär på bakterien, framför allt i södra Sverige, men den finns sannolikt i hela landet. De flesta infektioner är lindriga, men personer med nedsatt immunförsvar löper större risk att bli allvarligt sjuka.

Okänd, men man tror att den kan variera från några dagar till flera veckor.

• Hög feber som kommer och går
• Muskel- och ledvärk
• Hudutslag
• I ungefär hälften av fallen uppstår även blodproppar (tromboser)
• Allmän sjukdomskänsla och trötthet

Diagnosen kan vara svår eftersom symtomen påminner om flera andra
infektioner.
Det säkraste testet är ett DNA-baserat PCR-test på blod, följt av genetisk
sekvensering.

Behandlas med antibiotika. De flesta tillfrisknar helt, men hos personer med kraftigt nedsatt immunförsvar kan infektionen bli långvarig eller allvarlig.

Bakterien upptäcktes första gången i fästingar i Nederländerna 1999 och identifierades senare hos råttor på den japanska ön Mikura – därav namnet mikurensis.
Det första svenska sjukdomsfallet rapporterades 2009 i Göteborg hos en patient utan mjälte. Även om sjukdomen fortfarande är sällsynt är den sannolikt underdiagnostiserad, eftersom många fall kan ge diffusa symtom som lätt förväxlas med andra tillstånd.

Tularemia (Harpest)

(orsakas av bakterien Francisella tularensis)

Patogen

Tularemia orsakas av den gramnegativa bakterien Francisella tularensis. Sjukdomen är anmälningspliktig i Sverige och kan drabba både människor och djur.

Bakterien sprids främst via fästingbett, men även genom kontakt med infekterade djur (t.ex. harar) eller via förorenat vatten och damm. Tularemia finns i hela landet men är vanligast i Norrland, där återkommande utbrott sker vissa somrar.

Det är oklart hur många fästingar som bär på smittan.

Vanligen omkring 3 dygn, men kan variera mellan 1 och 10 dagar.

Tularemia kan visa sig på olika sätt beroende på hur bakterien tagit sig in i kroppen.

Vanliga symtom är:
• Hög feber och frossa
• Huvudvärk, muskelvärk och ledvärk
• Illamående
• Svullna och ömma lymfkörtlar – ibland med varbildning
• Sår eller sårskorpa på platsen där bakterien trängt in
• I vissa fall lunginflammation eller allmän blodförgiftning

Sjukdomen kan bekräftas genom:
• Antikroppstest, vanligen efter 1–2 veckor
• PCR eller immunfluorescens
• Odling från sår eller blod, men detta görs sällan på grund av smittrisk i
laboratorier

Behandlas med antibiotika. De flesta tillfrisknar helt, men utan behandling kan sjukdomen bli långvarig.

Tularemia har funnits i Sverige i över 100 år och kallas i folkmun harpest, eftersom sjukdomen ofta sprids från gnagare och harar. Utbrott brukar uppträda under sensommaren när fästingaktiviteten är som högst. Även om tularemia oftast är lindrig går den att förebygga genom att skydda sig mot fästingbett och undvika kontakt med sjuka vilda djur.

Tularemia (Harpest)

(en parasitsjukdom som angriper de röda blodkropparna)

Patogen

Babesia är en mikroskopisk parasit som infekterar de röda blodkropparna –
påminnande om malariaparasiten.
Det finns över 100 kända arter av Babesia, men bara ett fåtal kan smitta
människor.

Sjukdomen sprids via fästingbett och förekommer i många länder, inklusive Sverige. Babesia finns framför allt hos hjortdjur och tamboskap, men människor kan smittas när en infekterad fästing biter. Det är oklart hur många fästingar som bär på smittan. I Sverige är sjukdomen fortfarande ganska ovanlig men kan vara underdiagnosticerad, eftersom symtomen ofta liknar andra infektioner.

Varierar från 1 vecka till upp till 12 månader efter bett.

Babesios kan variera från milda till allvarliga former beroende på immunförsvaret:

• Feber, frossa och svettningar
• Huvudvärk, muskelvärk och utmattning
• Illamående och aptitlöshet
• Gulsot (gul hudton), mörk urin eller lågt blodvärde (hemolytisk anemi)
• Blodtrycksfall, trombocytopeni (låga blodplättar) och i svåra fall
blodproppar

Personer utan mjälte, eller med nedsatt immunförsvar, riskerar ett mer allvarligt
sjukdomsförlopp.

• Blodutstryk (mikroskopi) kan visa parasiten i röda blodkroppar.
• Antikroppstest och ibland DNA-baserade PCR-tester används.
• I specialfall används även mörkfältmikroskopi eller DNA-FISH.

Babesia behandlas vanligtvis med antiparasitmedel i kombination med antibiotika. Milda infektioner kan gå över spontant, men svårare fall kräver medicinsk behandling.

Babesia beskrevs redan 1885 av den rumänske forskaren Viktor Babes, som upptäckte parasiten i blodet hos sjuka kor. Sjukdomen är välkänd inom veterinärmedicin, men hos människor har endast ett fåtal fall diagnostiserats i
Sverige – ofta hos patienter som saknar mjälte. Eftersom symtomen kan likna influensa eller malaria, kan infektionen lätt förbises om man inte aktivt letar efter den.

I sällsynta fall har även smitta via blodtransfusion rapporterats.

Rickettsia (Rickettsios)

(orsakas oftast av Rickettsia helvetica i Sverige)

Patogen

Rickettsia är en grupp gramnegativa bakterier som lever inuti kroppens celler. Den variant som främst förekommer i Sverige heter Rickettsia helvetica. Bakterierna angriper blodkärlens väggar (endotelceller) och kan orsaka inflammation i kärlen – så kallad vaskulit.

Rickettsia sprids via fästingbett. Omkring 10 % av svenska fästingar bär på bakterien, och studier visar att mellan 3–20 % av personer som får ett fästingbett kan smittas.

Infektionen är vanligast i södra Sverige, men finns i hela landet.

Cirka 7 dagar.

Symtomen kan variera från milda till allvarliga:

• Plötslig hög feber, frossa och huvudvärk
• Muskelvärk och trötthet
• Mag-tarmsymtom som illamående eller diarré
• En liten svart sårskorpa (eschar) vid bettstället
• Ibland finprickigt utslag, blodförgiftning eller inflammation i hjärta och
hjärnhinnor

Hos vissa kan infektionen leda till hjärtmuskelinflammation,
lunginflammation eller neurologiska besvär.

• Klinisk bedömning baserad på symtombild.
• Antikroppstest tas oftast efter 2–3 veckor (antikroppar utvecklas långsamt).
• I vissa fall används immunofluorescens (MIF) eller DNA-PCR.

Antibiotika används, och de flesta blir helt återställda.

Rickettsia tillhör samma familj som Anaplasma och Ehrlichia och kan orsaka flera sjukdomsformer i världen, som “fläckfeber” och “tyfus”. Den svenska varianten, Rickettsia helvetica, upptäcktes första gången på 1990-talet och anses ofta ge en mildare sjukdomsbild, men allvarliga fall förekommer.

Eftersom bakterien angriper blodkärlens väggar kan infektionen ibland leda till komplikationer som blodproppar, neurologiska symtom och njurpåverkan.

Sjukdomen varar vanligtvis i 1–2 veckor men kan vara utdragen hos personer med nedsatt immunförsvar.

Bartonella

(fästingburen bakterie som kan orsaka flera olika sjukdomsbilder)

Patogen

Bartonella är en grupp bakterier som lever inuti blodkärlens slemhinna. Hos människor orsakas infektioner främst av Bartonella henselae (kattklössjuka) och Bartonella quintana (skyttegravsfeber).

Flera andra varianter finns, och många är kända för att infektera både människor och djur.

Bartonella sprids via loppor, löss och fästingar.

Fästingar anses idag vara en möjlig spridningsväg till människor, särskilt vid saminfektioner med Borrelia. Bakterien har hittats i svenska fästingar, men exakt förekomst hos människor är okänd.

Smitta kan även överföras från katt till människa genom riv- eller bettskador.

Det finns även rapporter om möjlig överföring från mor till barn under graviditet.

Vanligen 1–3 veckor.

Bartonella kan ge mycket varierande symtom – från lindriga till svåra, kroniska besvär.

Vanliga symtom är:
• Feber och svullna lymfkörtlar (ofta kring hals, armhåla eller bakom öronen)
• Trötthet, muskelvärk och sjukdomskänsla
• Ögoninflammation och dimsyn
• Huvudvärk, tinnitus eller tryckkänsla i huvudet
• Hudutslag, små röda fläckar eller strimmor
• Ökad oro, ångest eller sömnsvårigheter
• Värk i leder, muskler och skelett (särskilt fötter och ben)
• Hjärtklappning och bröstsmärtor
• Nervirritationer, ryckningar och brännande känsla i huden

Hos vissa kan infektionen ge allvarliga komplikationer som hjärtklaffsinfektion (endokardit), hjärninflammation eller bacillär angiomatos (blodkärlsrelaterade hudförändringar).

• Antikroppstest (serologi) används, men kan vara svårtolkat.
• Utomlands finns även DNA-PCR, vävnadsbiopsi och histologiska tester.

Behandlas med antibiotika, ibland under längre tid. Behandlingsval beror på symtom och hur länge infektionen pågått.

Bartonella henselae identifierades som sjukdomsorsak hos människa först 1990. Sedan dess har forskningen visat att Bartonella kan ge upphov till både akuta och kroniska infektioner och ofta förekommer tillsammans med andra fästingburna smittämnen som Borrelia och Babesia.

Eftersom bakterien lever inuti celler och blodkärl kan den vara svår att påvisa och behandla.

Hos personer med långvariga, oförklarliga symtom efter fästingbett är Bartonella därför en infektion som bör övervägas som möjlig orsak.

Mycoplasma pneumoniae

(vanlig luftvägsbakterie som ibland förekommer vid långvarig sjukdom efter fästingbett)

Patogen

Mycoplasma pneumoniae är en mycket liten bakterie utan cellvägg. Den orsakar luftvägsinfektioner och är en av de vanligaste orsakerna till så kallad “atypisk lunginflammation”.

Till skillnad från många andra fästingburna infektioner sprids Mykoplasma pneumoniae mellan människor, inte via fästingar.

Eftersom immunförsvaret kan försvagas vid långvariga infektioner (som Borrelia eller Bartonella) kan mykoplasma ibland aktiveras eller bidra till ökade symtom. Infektionen är vanligast hos barn och unga vuxna, men kan förekomma i alla åldrar.

Utbrott kommer ofta vart 4–5:e år, särskilt under höst och vinter.

Cirka 2–3 veckor.

Sjukdomen utvecklas långsamt och kan variera från lindrig förkylning till långdragen hosta eller lunginflammation.

Vanliga symtom:
• Torr och envis hosta
• Heshet
• Huvudvärk och låggradig feber
• Trötthet och sjukdomskänsla
• Halsont och irritation i luftvägarna
• Ibland värk i leder och muskler

Hos barn under tre år är infektionen ofta mycket mild. Hos vuxna kan den ibland
ge långdragna besvär och svaghet.

• Blodprov som påvisar antikroppar (IgM, IgG)
• PCR-test från svalget kan visa bakterien direkt

Behandlas med antibiotika vid  behov.

De flesta tillfrisknar inom några veckor, men hosta och trötthet kan dröja kvar längre.

Mykoplasma orsakar återkommande epidemier i Sverige.

Eftersom bakterien saknar cellvägg fungerar inte penicillin – vilket kan bidra till att infektionen blir långdragen om fel antibiotika används.

Hos personer med redan nedsatt immunförsvar kan infektionen bidra till ökade inflammatoriska symtom i kroppen.

Chlamydia pneumoniae (TWAR)

(en luftvägsbakterie som ibland misstänks bidra till långdragna infektioner)

Patogen

Chlamydia pneumoniae är en mycket liten, intracellulär bakterie – den lever inuti kroppens celler och behöver dem för att kunna föröka sig.

Den orsakar främst luftvägsinfektioner och är nära släkt med andra klamydiabakterier, men skiljer sig från den som orsakar könssjukdom.

Smittan sprids mellan människor via droppar i luften vid hosta eller nysningar.

De flesta människor smittas någon gång i livet, ofta redan i barndomen. Eftersom bakterien kan stanna kvar i kroppen under längre tid kan vissa utveckla kroniska eller återkommande symtom.

Cirka 3 veckor.

Infektionen utvecklas ofta långsamt och kan ge milda men långvariga besvär.

Vanliga symtom:
• Halsont och heshet
• Långvarig torr hosta
• Trötthet och sjukdomskänsla
• Täppt näsa eller slem i halsen
• Låggradig feber
• Tryckkänsla i bröstet

Hos barn yttrar sig infektionen oftast som en vanlig förkylning. Hos vuxna kan
den orsaka bronkit eller lunginflammation, och i vissa fall misstänks bakterien
bidra till kronisk luftvägsinflammation eller astma.

• PCR-test på slem från näsa eller svalg
• Antikroppstest i blod (IgM, IgG)

Eftersom antikroppar kan finnas kvar länge efter tidigare infektion är diagnosen
ibland svår att bekräfta.

Antibiotika används vid uttalade symtom.

De flesta tillfrisknar spontant, men infektionen kan bli segdragen och
återkommande.

Chlamydia pneumoniae upptäcktes på 1980-talet och fick först beteckningen TWAR efter två laboratoriestammar. Den har sedan dess kopplats till flera kroniska tillstånd, bland annat astma, trötthet och ledvärk, men även i viss
forskning till åderförkalkning och hjärt-kärlsjukdomar.

Även om mycket fortfarande är oklart är TWAR en bakterie som visar hur långvarig inflammation kan uppstå efter infektion – något som kan förvärra symtombilden hos personer med flera samtidiga infektioner.

Yersinia enterocolitica / pseudotuberculosis

(bakterier som orsakar tarminfektioner och ibland ledbesvär efteråt)

Patogen

Yersinia är ett släkte gramnegativa bakterier i familjen Enterobacteriaceae.
De två arter som kan ge sjukdom hos människa är Yersinia enterocolitica och
Yersinia pseudotuberculosis.

Smitta sker oftast via förorenad mat eller dryck, särskilt otillräckligt tillagat
fläskkött. Bakterien kan även spridas via förorenat vatten eller direktkontakt
med djur.

Infektionen är anmälningspliktig i Sverige.

Yersinia förekommer över hela världen och kan ge både akuta och följdsjukdomar.
Den har inte sin primära spridning via fästingar, men eftersom den ibland
aktiveras vid nedsatt immunförsvar eller förekommer samtidigt med andra
infektioner, räknas den ofta in bland möjliga saminfektioner vid långvarig
sjukdom.

Vanligen 3–7 dagar.

• Diarré och buksmärtor (ofta i nedre högra delen av magen)
• Feber och illamående
• Hudutslag
• Ledvärk eller svullna leder – ibland flera veckor efter infektionen
• I sällsynta fall blodförgiftning (sepsis)

Symtomen kan påminna om blindtarmsinflammation, vilket ibland leder till fel
diagnos.

• Odling av avföringsprov
• Blodprov vid misstanke om systemisk infektion

De flesta tillfrisknar utan behandling, men vid svårare fall används antibiotika.
Efter-infektionella ledsymtom kan ibland kräva antiinflammatorisk behandling.

Yersinia har länge varit känd som en orsak till maginfektioner i Norden.

En del personer utvecklar efter infektionen reaktiv artrit – en autoimmun
reaktion som ger ledvärk även efter att bakterien försvunnit. Detta gör Yersinia
särskilt intressant i sammanhang där infektion och inflammation samverkar,
som vid kroniska fästingburna infektioner.